KAMPEN PÅ CAMPOAMOR 2018

Våren har varit tung för Gustav III.

Troligen den tyngsta sen han var på maskeradbal. Hans idé om en kulturklubb baserad på snille och smak har ju fullständigt horasat samman inför världens ögon. Rumpor har blottats. Gustav har dock funnit tröst i att den golfklubb han grundade genomförde en rakt igenom lyckad resa.

Dock skvättes en del sand även i Spanien.

Gustav III var för övrigt designad som en golfboll.

Hans huvudknopp var deformerad såsom en golfboll deformeras vid träffen av fullt slagen drive av Bosse Wigstrand. I konungens fall berodde deformationen inte på brutalt svingad klubba, huvudformen tillskrivs i stället trång passage vid premiärtittning ur mamma Lovisa Ulrika. Och just det har sannerligen inte varit en mildrande omständighet när Hans Majonnäs tvingats konstatera att han själv skapat förutsättningen för Klådans stjärtkladd anno 1970-2018.

Det är förstås en smula överdrivet att påstå att Gustav III grundade Cafe Opera och dess golfklubb, men bara en smula.

Just före sin död sa Gustav III:

”Mitt enda felsteg som regent var affären med brännvinet”.

Seså, redan där har vi en koppling.

Och då har vi ändå att göra med en kung som startade krig för fåfängans skull, en kung som tömde statskassan, som orsakade landssvält och som helst spelade kvinna på teaterscenen.

Affären med brännvinet var alltså något i hästväg.

Det var i desperation över sinande statskassa den bisarre kungen fick den bisarra idén att staten skulle ta över all tillverkning av brännvin.

Ingen förstod hur han tänkte. Gustav totalförbjöd hembränningen, beslagtagna apparater slogs sönder, angiveri uppmanades, razziorna var ofta brutala, böterna skyhöga, folket skulle lära sig dricka Kronans brännvin och Kronan skulle håva in guldet.

I teorin en utmärkt idé, minst lika bra som Urban Jönssons idé om hur man bäst spelar hål 11 på Las Colinas.

Hålet är 550 meter, Urban slog till allas häpnad ut med en järnsjua. Va? Ingen i klubben har gjort ett sådant vansinnigt val på en lång par femma sen Kenta Lundgren slog ut med järnnia i Sydafrika, men han hade då bara en boll kvar plus att det var babianer på fairway.

*Vafan gör du”, frågade övriga i bollen.

”Jag har en strategi”, sa Urban, ”Jag slår järnsjuan rätt exakt 150 meter. Tre järnsjuor är därför perfekt.”

”Nämen?” stönade hans partner i Bästboll-Taliban, en spelform för övrigt döpt efter vår reseledare, men Urban fortsatte:

”150 plus 150 blir 300, och sen en järnsjua in på green”, förklarade Urban glatt och snudd på överlägset.

I Urbans fall var felräkningen 100 meter, i Gustav III:s fall var felräkningen hela statskassan. Folk brände eget trots de stränga straffen, de ansåg sig ha moralisk rätt därtill eftersom Gustavs brännerier slösade med såväl bränsle som det bästa spannmålet, hembrännarna nöjde sig med att bränna på spillet sen brödet blivit bakat.  Fem av Gustavs destillerier brann dessutom ner, kronans intäkter uteblivna, utbudet av hembränt fick kronans lager att jäsa över, allt gick åt helvete och för att trösta sig provocerade han fram ett krig mot ryssarna.

Inte heller detta hans enda krig vann han.

Så går det nämligen gärna när man är rookie.

Så gick det mycket riktigt för de fem rookiesarna på The Battle of Campoamor. Rookie CH Folstad vandrade mest troget i kungens spår och slutade allra sist i fältet på 282 slag. Rookiesarna Mimmi, Carina och Kjelle hade heller inga större framgångar, utom i baren där de bjöd frikostigt och ofta. Men rookie Erkan Falk överraskade fältet med att sluta trea, dessutom bästa kvinna.

Hatten av!

Vår permanente ständige sekreterare, svärmorsdrömmen Bronspeng, inledde överraskande bra med två över par första nio. Extrem precision för en tandpetare i pensionsåldern, en precision vi aldrig noterat hos honom tidigare. Så visade han stolt upp sin nya avståndskikare för resten av bollen, varpå omedelbart upptäcktes att Bronspengs nya leksak var inställd på yards. Saken åtgärdades, meter infördes och Bronspeng tappade spelet helt och slutade på 17e plats.

Bronspeng har sannolikt den deformerade, fåfänge men genuint kulturintresserade Gustav III mer att tacka än de flesta. Hade Gurra inte den 11 mars 1772, efter Stenborgs Sällskaps operaföreställning i Bollhuset på slottsbacken (första gången en opera sjöngs på svenska) rest sig och pekat med högerhanden och upphetsat deklamerat: ”Ici, mon cher undersåts, ici, moi will construct un casa del Opera pour le pöbel”.

Hade han pekat med vänster hand hade operahuset byggts på Södermalm, blivit ett pilsnerhak och man hade spelat bandy.

Nu blev det Kungsträdgården, de välbeställda i trakten krävde fägring och diskretion bakom bardisken, Bronspeng hade en släng av båda – och vips var Cafeoperagolfen bildad.

Och på tal om höger.

Lasse Öjerbäck fick bara med sig en halvt maläten och frostnupen fjolårshandske i packningen, och inför finalrundan gick det hål på eländet på driving rangen, så Lasse sprang till shopen och köpte en ny. I stressen upptäckte han inte att han fått en högerhandske, och han spelade i drygt fyra timmar utan att tycka att det var något konstigt med handske på höger hand. På 17e erbjöds han att smörja in sin knallrosa och brutalt solfrätta vänsterhand med solskyddsfaktor 50. Handen hade ju tidigare rundor skyddats av den kasserade handsken och förblivit vintervit. Först då insåg Lasse Snurrboll att han spelat med handske på fel hand, han slutade på en hedrande 22:a plats.

Årets resa fick för övrigt bästa tänkbara start.

När planet från Stockholm anlände till Alicante upptäcktes att hela sju procent av allt bagage kommit med. Högst 25 golfset fattades för vår grupp. När samtliga på glasklar spanska formulerade formulär var påskrivna och bussen rullade in vid hotellet var klockan inte mer än halv tre på natten, så det fanns tillfälle för flera minuters välgörande sömn innan det isländska fotbollslaget på träningsläger kom hem efter en frikväll på stan och brast ut i glad fornnordisk melodi.

Inspelningsrundan gav också unik möjlighet till förkovran genom hyrset, låneset, kasserade set, delade set.

En optimal start!

Inte minst för Ooooooove Bengtsson som försynt ställde sig sist i kön till klubbutlämningen och fick ett set med driver, järnsjua, sandwedge och juniorputter.

Ove, som mäter ett par, tre meter i strumplästen såg ut som om han hade knäppt ihop västen med gylfen på greenerna, vilket väckte uppmärksamhet hos en grupp göteborgare som tagit sig till spanska östkusten för att inleda säsongen:

- Va, har Ove Bengtsson blivit korean? fnissade en av dem, ”han bugar ju mot flaggan”.

Fyndigare än så blev det inte.

Liksom Gustav III:s mindre lyckade sammanslutning, Svenska Akademien, omfamnar vi notoriska rökare. De har Lugn, vi har Thrane. Båda pratar otydligt men poetiskt mellan blossen, dock i olika tempi. Liksom Gustav III:s mindre lyckade sammanslutning bör vi också ligga lågt med transparens. Ju mindre som kommer ut desto bättre, i varje fall vad dialogkvalitet och andra prestationer anbelangar. Men… eftersom världen efterfrågar, kommer här en dos statistik:

Ingen, alltså ingen, av oss gick en enda av spelade 90 rundor på handikapp.

Snittscoren låg på 16 slag sämre än handikapp. Per runda!

Bara 13 rundor var bättre än 80 netto.

Priset till årets jämnast och katastrofalt låga nivå, alltså ”Årets Sture Allén” gick till George Reispass som nettosköt 93-93-90.

Priset till årets lika jämnast och nästan lika katastrofalt låga nivå, alltså ”Årets Horace” gick till Lasse Weiss med 86-87-85.

Liksom Svenska Akademien vill inte heller några av våra ledamöter stå för sina nattliga eskapader. Som Kari Tatti. Han sköt till sin glädje och överraskning en snygg 28-poängare sista dagen, och gick på kvällskröken in på datorn för att registrera. Han råkade trycka på fel knappar, det registrerades 48 poäng, Kari blev plötsligt singel, fick panik, insåg att resten av säsongen är körd, och levde ett jävla liv under frukosten och tiggde om vittnesstöd vid eventuella förhör av Svensk Golf. Kari slutade på en 18:e plats.

Själva golfinsatsen räckte alldeles lagom för att Kari skulle vinna herrklassen i Oooove Bengtsons traditionsenliga ”Lagompris”, dvs pris till dem som inte gjort något väsen av sig, som hamnat ungefär mitt i fältet, inte åstadkommit något speciellt och därför inte uppmärksammas.

Dem som spelat i skugga av andra.

I år bestod priset av en allvädershandske i storlek medium, 2-pack bollar, en flaska fesen Sangria, samt en diffust mönstrad slips eller sjal i nylon – allt halvslarvigt förpackat i Lidl-påse.

Dam-lagom-priset gick till Pia Grahl Arlert.

Klubbens TV-babblare Steffo är som bekant usel golfare, men skicklig hasardspelare. Han föraktar varje spelform utom match, och därför arrangerade han bästboll-taliban-matcher under varje runda. Som den gourmet han är bettade han dubbla portioner treårig pata negra och långt äldre cognac samtliga sex rundor. Två tusen direktsändningar gör sitt till i match, fetknoppen fick därför smaska i sig segerskinka efter varje rond, och glömde i njutningen det bantnings-bett han har med sin hustru Carro. Steffo flög hem snäppet mer grislik än han kom, och flög mot en stensäker förlust i invägningen mot Carro som gått på thailändsk buljong en vecka, och han är därmed skyldig henne en fåtölj från Svenskt Tenn, komplett med fotpall.

I jämförelse ter sig Urbans felstrategi som ett genidrag.

TV-babblaren slutade sjua.

Till golfen hör att man tappar saker, en wedge kanske, en markeringsknapp, ett scorekort, de flesta tappar också självförtroendet.

Det drabbade dessvärre Helene Nilsson, som trots sex träningspass i veckan, fick tuppjuck andra dagen och gick 30 slag sämre än sitt handikapp. 102 netto och sämst i hela Spanien. Samma eftermiddag avgjordes traditionsenligt Taittinger Open i puttning varpå Helene tappade sitt tappade självförtroende och vann hela biddevitten och champagneresan framför nosen på Claes Arlert.

Inte ens om Kerstin Ekman tar tillbaka sitt urträde ur Akademien, blir ständig sekreterare, sparkar nötterna och kräver Klådan på återbetalning, styr upp hela skiten och delar ut priset till Paul Auster så gör hon en recovery i jämförelse med Heléna´s.

Akademien har tappat ALLT. Kan man kanske tro, men även på den punkten är vår sammanslutning till större glädje för Gustav III. Hans Majonnäs var visserligen asexuell, men med känslan för dramatik hade han ändå uppskattat det tappade fyndet på sjuans green finaldagen.

Ove Fondberg gick som siste man mot sin bag efter sänkt putt, och upptäckte ett svart tygstycke mitt på greenen.

”Konstigt, flaggan satt ju på flaggan nyss”, tänkte Ove och böjde sig för att plocka upp och såg då att det stod Björn Borg på flaggans linning.

”Helvete, det är mina kalsonger” hojtade George Reispass.

”Men hur, hur, hur har du….”, frågade Ove.

”Alltså gårdagens kalsonger”, förtydligade Reispass, de måste ha fastnat i bältet när jag snabbklädde mig i morse.

Ove levererade fyndet med putterbladet.

Det må ha hänt att somliga slagit en sjua i kalsongen, men troligen har ingen tidigare slagit en kalsong på sjuan.

I ledarbollen sista dagen gick Mikael S Eriksson, Erkan Falk, Claes Arlert och Anki Östlund (på samma antal slag som TV-babblaren, men rättvist nog en tiondel lägre handikapp).

Den uppmärksamme läsaren har redan noterat att Erkan slutade trea och blev bästa kvinna varpå också Anki kan uteslutas i segerdiskussionen.

Kvar: Claes Arlert som ju fick lång näsa i puttningsfinalen, samt Micke S Eriksson, som ledde med sex slag över Claes.

Micke, med nerver som överkokt tagliatelli, gjorde sitt bästa för att inte vinna. Slog av drivern på tolvan, satte inspelet i sjön på artonde, kom in på en netto-87:a, tretton slag sämre än sin tidigare snittscore. Men det räckte. Claes tog visserligen in de sex slagen, de hamnade på 239 slag var, och Micke vann på lägre handikapp.

Hatten av för Micke, som omedelbart för styrelsen begärde att få spelförbudet för Ingarö skogsbana hävt ”den är så mycket bättre nu…”. Begäran avslogs enhälligt av halva styrelsen.

Micke var en värdig vinnare, den ende av oss som spelade två rundor under 80.

Claes Arlert slutade således med dubbel lång näsa, men med rak rygg eftersom han tog bägge förlusterna med gott humör. Dessutom vann han bettingen ihop med Jonas Kervenhed, båda hade satsat på Micke som slutsegrare – båda beslöt att skänka prispotten på en halv svensk månadslön till klubbens fadderbarn i Guatemala.

En gest ingen i Svenska Akademien varit i närheten av.

Gustav III som snurrat i sin kungliga kista i ett par månader, kan därför vila ett ögonblick när han tänker på den oförvitliga golfklubben han lagt grunden till.

För Sverige i Tweeden, som hans valspråk löd.

Heja Kungen!