THE STYRELSEKOLLAPS

”Jag vill absolut inte göra en grej av det”, sa Lina Rival, ”det är knappt ens värt att nämna, men min arm har sovit i fyra månader”.

Redan där gick det illa.

Styrelsen ryckte på axlarna, styrelsen nonchalerade, styrelsen tänkte att jaha, armen har väl helt enkelt tröttnat på Kentas babbel och kvartat in några månader. Inget märkligt med det. Snarare förnuftigt. Men icke!

En styrelse i balans hade stöttat den sargade medlemmen, varit lyhörda för ropet på hjälp. En styrelse i balans hade aldrig imploderat som vår gjorde i Almenara. Uppriktigt sagt: maken till usel styrelse får man leta ända in i corporate finance-världen för att finna.

Ta Steffo!

Sicken pajas.

Han hade spelat custom-fittad och slice-fri golf och ledde inför finaldagen med nio slag. Alltså nio slag! Plötsligt upptäckte han att i stället för att plita dit en birdie-3:a i scorekortet hade han skrivit in en 4:a.

Steffo hade ”gjort en Johan Tumba”, fast åt fel håll.

Fåfängan flög då i fåntratten. Äntligen en chans att bli hjälte.

- Jag diskar mig själv, trumpetade han ut och fiskade efter sympati.

När hans partner i styrelse och tävlingsledning, Göran Bronspeng, fick höra detta gick han i taket.

- Du kan inte diska dig för att ha fuskat åt fel håll. Idiot! Då är det bara den felaktiga högre scoren som gäller.

Men den fåfänge Steffo hade då redan ställt in sig på att bli hjälte, han övervägde ett ögonblick att konsultera överdomare Lasse Weiss för att få ett garanterat felaktigt domslut, men råkade i frustrationen istället kalla Bronspeng för ”rövhål” och då löste sig knuten av sig själv.

- Man får icke förtala banan, skrek Bronspeng, icke heller ha mer än fjoderton klubbor i sitt koger, icke heller kalla sin styrelsekamrat för rövhål.”

Bronspeng talade plötsligt med tillkämpad och vinglig juristprosa, vilket gav den annars klena kroppen viss pondus. Utom när han sa ”fjoderton” som var tillkämpat över löjets gräns.

Jaha, och så var det tack och adjö för den fåfänge Steffo, som för en stund föreföll mycket nöjd med att ha diskats, men som sen kom på att han hade lett med nio slag och just missat en historisk chans på en fjärde titel. Han gick därför in i lindrig depression, som dock gick att lösa med argentinsk ryggbiff, dubbla creme caramel, samt rioja.

Eller ta ordförande Bronspeng!

Som inför resan aldrig hade gjort en eagle, aldrig hade gått i ledarboll, och aldrig lett en tävling inför sista hålet, självklart heller aldrig vunnit en tävling.

Nu hade han chans på storslam.

När han skulle sätta eagleputten på hela 80 centimeter fick han gummi, det blev en fjös på tre decimeter. Birdien hjälpte honom ändå till en överraskande plats i ledarbollen finaldagen.

Bronspeng i ledarboll, med de spinkiga benen, snudd på Bragdguld. Nåväl, vår ordförande spelade som i trans finaldagen, värste fienden Steffo var ju tillintetgjord efter rövhålsincidenten och Svärmorsdrömmen ledde med sju slag med två hål kvar att spela. Sju! Med två hål kvar! Efter en genant out på 17:e återstod fyra slags ledning inför 18:e. Fyra slag är ändå fyra slag!  Det doftade sensation. Hela gänget stod vid greenen och väntade, det doftade öl och illa tvättade tröjor också, men mest sensation. Skulle nervknippet braka samman, eller skulle han stå pall. Bronspeng fick då inte bara gummiarm, han förvandlades fullt ut till Van der Velde, uppträdde irrationellt, talade osammanhängande, förlorade orienteringsförmågan och känslan för tid och rum. Uppriktigt sagt visste han knappt ens åt vilket håll han skulle slå. Det bli full pott på hålet och bye bye vinstchans. Det blev istället brons till Bronz.

Hur som helst bör klubben ta sig en allvarlig funderare på om den kan ha kvar en så labil ledning.

I nästan alla avseenden var detta en ”det var bättre förr-resa. Solkustens topografi är exempelvis inte vad den var. Troligen handlar det om växthus eller om Juholt. Alternativt är trycket från Afrika numera så stort att Europa i tertialskiktet fått sig en knuff och vecklat ihop sig?

Bevis I: när vår tävling avgjordes på exakt samma bana för elva år sen spelade vi raska rundor med bärbag. I år åkte samtliga bil, ändå tvingades halva gänget behandlas med syrgas efter första nio.

Bevis II: Janne Friedmans bidrag till vinstbordet var det överlägset mest eftertraktade. Janne hade i Italien hittat en med honung dragerad kaka, som inte bara var kaloririk och läcker, utan också tillskrevs medicinsk effekt. ”Due cookie per dia minskar prostatan”, stod det på paketet, vilket räckte som argument för det konstant pinknödiga gänget.

Bevis III: Per Karlsson, en gång hygglig golfare med spretigt humör, var nu förvandlad till harmonisk nybörjare. Per nettade 87, 88, 86 på sina tre ronder, spelade alltså som en 18-handikappare, men var märkligt trevlig ändå och slutade femma.

P-O Månsson gjorde storstilad come back efter några resors frånvaro. Han öppnade andra dagens spel med fyra raka nior. Tjugo över par efter fyra hål! Dessvärre tappade P-O därefter skärpan och slutade totalt näst sist.

Lina Rival igen:

” Jag opererade handen alldeles nyligen, ja, det är naturligtvis inget jag skyller på, men det är lite svårt att få känsla i slagen när man spelar med skydd.”

Lina är normalt en hygglig golfare, tolv i hcp, svårslagen på Svartinge, svårslagen i halsbloss också, men nu var hon plötsligt i slaskboll.

Lasse "Kapten Haddock" Weiss bad oss inför resan att notera stabiliseringen av humöret. Ordet terapi förekom aldrig i hans vädjan, men låg liksom outtalat runt hörnet. "Numera kommer det knappt vare sig helikopterkast eller yxhugg", sa han. Det visade sig vara en smula överdrivet, inte bara en smula förresten, utan 40 000 miljarder smulor överdrivet. Till banchefens stora lycka yxhögg Lasse halva Almenaras fairway. Eftersom eurokrisen är akut på solkusten, ingen bana har råd att lufta längre, såg de Kapten Haddock som en skänk från ovan.

”Har ni fler lika ilskna och terapeutisk obehandlade medlemmar i föreningen är vi beredda att rabattera ytterligare vistelser här”, erbjöd banchefen.

På tal om 40 000 miljarder: när Roger ”I have a question” Richthoff gick upp på första tee finaldagen peggade han upp två bollar. ”Det där är p-bollen”, sa han och pekade på den bortre, varpå han omedelbart därefter slog den närmsta bollen out.

Styrelsen, som i nuläget är på jakt efter sympatipoäng, lovar Richthoff fri Mulligan i tre år på samtliga hål i Skåne Trophy om han begår samma manöver med sin politiska partibok. Alltså peggar upp båda, slår sin nuvarande SD-bok out, långt out, inte ens värd att leta efter out, och därefter omedelbart fortsätter spela på en annan och bättre.

”Är det nån som vill se ärret????” frågade Lina Rival.

Även regeldiskussionerna var bättre förr. I år stannade de vid:

- Vad händer om man cleanar ett bunkerslag och träffar en golfbil?

- Tja, ingenting. Om det inte är din egen bil förstås, då blir det plikt.

- Det var kanske liiiite min egen, vi var två som delade bilen.

- Vem betalade?

- Det var inte jag.

- Då är det nog ingen plikt.

Förra resan till Almenara var det högre klass på regelfrågorna. Då diskuterades frågan om man har träben och råkar slå bollen på en cementmur så att den studsar tillbaka och träffar benet, vad händer då?

- Plikt.

- Jaha, men om man skruvar av träbenet och lägger på fairway, då är det väl ändå tillverkat föremål?

- Jag vet inte.

- Du vet ju för fan ingenting!

Hört vid frukostbordet:

- Hur många riktigt bra hål har Los Lagos tycker du?

- Vilket Los Lagos?

Den ende som höll sin spelplan perfekt var Janne Friedman. Två timmar vid pianot, en vid gitarren. Stort jubel! Dessvärre saknade han spelplan för golfen. Janne slutade 28:a.

Niklas Blide åt sex löskokta ägg inför finalrundan. Han slutade 31:a

”Ömsom vin ömsom vatten”, sa Steffo när han följde upp en eagle med en luftpastej. ”Ömsom vatten”, sa Niklas Strömstedt när han följde upp en out till vänster med en out till höger.

Hej, jag heter Håkan. Och jag har ett chippningsproblem!

Bosse Wigstrand beställer in öl:

"ööööh, two servosa"

Janne Hernelius försöker få in chokladmoussen han beställt:

"ööööh, bisörp"

Bisörp? Vad är det för jävla ord? Bisörp? Servosa? Nä, det var bättre förr också med språket. För att inte tala om Lina Rivals taktik. För att peppa sig själv inför finalrundan beslöt hon att utmana samtliga hon mötte i frukostmatsalen. Idén var att jämföra resultatet hål för hål som om det vore match som var på tapeten. Tjugotvå spelare antog bettet om tio euro. 220 euro fattigare hamnade Lina Rival på sista plats med 104 slag netto i snitt per rond. Ett historiskt uselt resultat.

”Snälla, snälla, kan inte nån titta på ärret”, kved hon.

Med tanke på Almenaras lay out och skick är Ingarö skogsbana förlåten.

Bäst service på Almenara hade snubben som krängde tillbaka våra bollar vi hade slagit ut i spenaten ronden före. Kenta hade glömt ladda bagen med fler än tre dussin bollar, liksom han hade glömt att ladda bagen med mer än tre paket cigg så redan efter sex hål började han gnälla "fan, jag behöver knaster och bollar". Kenta gav så snubben med bollarna en 50-eurosedel för ett dussin av sina egna bollar från gårdagen plus tre paket cigg som snubben raskt levererade innan Kenta slog ut på sjuan.

Niklas Strömstedt är en fullvuxen man med kraft både här och där, exempelvis i barm. Han måttade med drivern, tog i så att det fladdrade akterut i rutbyxan, full sving, tjoff, bolljävlen flög...tja, uppskattningsvis 1,5 centimeter.

Tre, fyra medlemmar med godkända betyg i matte från gymnasiet försökte då räkna ut exakt hur tunt man måste träffa en boll för att den efter full drive ska gå så kort.

- Jäsiken, vilken precision du har, blev den beundrande slutsatsen.

Totalt spelades enbart 3 av 114 rundor under 80 slag netto (Steffo, Claes Alert, Christer Ekman). Det blåste visserligen som minst styv kuling, men ändå. Det var bättre förr.

Totalsegraren och biluthyraren och spinken Jonas Kervenhed nettade 85, 80 och 86.

”Hatten av för Kervenhed!!!”, beordrades efter sista putten, vilket visade sig vara en meningslös uppmaning, eftersom samtliga hattar redan hade blåst av.

Bosse Wigstrand har sex i hcp, slår som en häst, 350 meter med drivern på torr bana. Han har också idrottsbakgrund som allsvensk fotbollsspelare, back visserligen, dessutom med benknäckaruppdrag, men ändå. Trots detta har karln aldrig vunnit något. Inte ens närmast hål på Åda, inte ens en Blomman scramble. Nada, rien, servoza, niente. Den här gången hade han laddat med mental träning sen oktober. På första tee gick dock något dessvärre snett. Han tog i så att man kunde se Gibraltarklippan vibrera av efterskalvet, men hade oturen att enbart tåa bollen sju meter snett fram. Hålet var 385 meter långt, men det hindrade inte Bosse från att ta fram kikaren, konstatera 378 kvar till flaggan, och lägga an för ett andra skott. Bosse har inte heller efter den här resan vunnit något.

Det var således bättre förr.

Också reseberättelserna var bättre förr. Vår skribent har tappat skärpan. Annat var det 2001. Då handlade krönikan om hur”Kalle Kanin” Perning spelade i förlossningsstrumpor och eftersom han skuttade bakåt efter varje slag tog de lokala havsörnarna honom för en kanin och anföll.

Krönikan handlade om Rikard Björkmans manlig åkommor såsom musarm, skoskav, samt böld i arslet. Den handlade om hur hovfotograf Cordén ertappades med stöld av rangebollar på Valderrama, om hur Per Karlsson hade fått nya linser, som han trodde sig ha tappat och därmed också djupseendet:

-          Hur långt kvar?

-          225 meter, sa vi unisont.

Det var dock bara 80 och Karlssons fulla spoon sköt honom bort från prispallen.

Texten handlade om hur John Houdi trodde att han var listig som noterade Joe Löthmans solbränna. Magi-Maetsro drog då slutsatsen att Löthman hade tränat golf intensivt, han bettade ett mindre lands BNP på Löthman, som dessvärre bara hade varit i Sälen och åkt skidor.

I år håller reseberättelsen inte samma klass.

Detaljer är utelämnade.

Hänsyn har tagits, politik har blandats in.

Suck!

Det var bättre förr!

/Steffo