Mallorca 2002

"Mallis…"

Bättre än någonsin...

Till allas överraskning och besvikelse checkade Richard Björkman i år in på Arlanda utan vare sig nackspärr, skoskav eller böld i röven. Och då gick det som det gick. Karln vann inte med en hästlängd, inte med två eller tre, han hade ett helt stuteri mellan sig och övriga fältet.

Den för året rövkurante Richard hade kunnat plocka upp bollen på finalrondens artonde hål, flinande ta de maximala fem extraslagen, och ändå vunnit med tre. Det var således ett mellanår. Ur alla andra perspektiv är dramaturgiskt och idrottsligt var resan naturligtvis bingo; hotellet hade fler stjärnor än våra hotell tidigare har haft, solen lyste starkare än solar hittills har lyst, gräset var grönare, men resultaten på banan var inte ett smack bättre än bedrövliga.

Son Muntaner var visserligen en bana av arten att man på första tee tänker att "yes yes nu jääävlar ska jag vinna", vid andra tee tänker man att "okej då jag ska i varje fall vinna i bollen", vid tredje tänker att "vafan bara jag slår Janne Spetz", och vid fjärde tänker att "shit det blir problem att komma in under hundratjugo". Okej, banan var svår, men svåra banor har tidigare inte knäckt oss, men den här gången var det ett om nosen blekt gäng som rapporterade scorerna. Sämst spelade Lennart Preutz. Som den gamle landslagsman han är tog han naturligtvis smällen med värdighet. Han lät diskret övriga förstå att han inte förlorat en duell sen han fick könshår. Och att gå i snitt 27 slag sämre än sitt handikapp… varje dag… i tre dar… är inget han normalt brukar. Men som Hindenburg sa när det brann i ballongen: Shit happens!

Den för året slätbakade Rikard ledde från start till mål. Inför segerrondan med fyra slag. Lord Fosset, rookien och Davies Cuphjälten Ove Bengtsson, samt regerande mästaren Göran Perning hotade aldrig. Och trots att Rikard snittade sex slag sämre än handikapp vann han med en marginal så stor att han kostade på sig en trippelbogey på sista hålet.
Alltså: ett mellanår.

Somligt kan ändå vara värt att minnas:

• Den alkoholmerkantile Mikael Falkman hade i bagaget med sig en sorts roddmaskin han inhandlat under kongressresa i USA. En manlig sak där man greppar en klubbliknande historia, begår svingrörelse, i baksvingen dras så höger hand tillbaka i något som kan liknas vid ett roddtag. Inte en kotte begrep vad den skulle vara bra, men Mikael tränade entusiastiskt nätterna igenom och svingade faktiskt ganska hyggligt. Hade det inte varit för att stackars Roger Richthoff andra dagen drabbats av inflammerat mellanöra och därför led av såväl balans- som decibelproblem, och dessvärre störde Mikaels roddarm en smula, så hade nog Mikael kunnat ge Rikard en match. Men som Napoleon sa när Ymer fes i motvind: Shit happens!
  
  
• I en intern Arlandastadsuppgörelse under finaldagen (Löthman, Scharp, Karlsson) utspelade sig den mest logiska och tankeväckande dialogen under resan. Stämningen var spänd, spelet uselt, tystnad rådde, inte ett ord på fem hål. Men plötsligt, när den alltid slarvigt klädde krögaren och Electroluxchefen Anders Scharp skulle putta på sextonde greenen, ställde Per Karlsson den självklara frågan:
  - Var ska ni fira jul?
  Scharp puttade, missade med tre meter, gick långsamt fram under leverans av
  svaret:
  - Vi blir nog som alltid kvar hemma i Hässelby.
  Därefter ny femhålstystnad.
  
  
• I den interna styrelseuppgörelsen slog den idrottsligt begåvade Göran Bronz för första gången i historien bollgeniet och dubbla resesegraren Steffo. Det vill säga i dagsljus. Göran har en gång under de tretton decennier herrarna tidigare spelat näsa mot näsa vunnit en nattgolf, men nu alltså också i dagsljus. Han är bättre än undertecknad, jag ger mig... Att det berodde på att Steffo, efter att placerat en trehundrameters drive mitt på fairway på andra dagens nionde hål, fick sin boll stulen av den grupp Stuhrmbarmfurirers som passade på att konferera på Mallis under surkålssäsongen ville den sportslige Steffo inte poängtera. Göran slutade sjua, Steffo nia.
  
  
• Den som i år lyckades överlägset bäst gentemot sitt handikapp var Ingemar Alserud. Ni minns säkert att han förra året fyrputtade tolv greener i rad, för att därefter tragiskt drabbas av puttfrossa och femputta resten. I år förbättrade han sin score avsevärt. Två dagar före avresa fick han nämligen spelförbud av sin Sofialäkare, ryggen var hopklämd, men som den hjälte han är åkte Ingmar med ändå, och var lysande i sin nya roll som starter. Vi som spelade njöt under hans distinkta ledarskap, Ingemar njöt, och så njöt vi alla att vi med tår i ögat och under Ingemars dirigentskap sjöng "Här e gudagott att vara" långsammare än någon annan tidigare gjort.
  
  
• Den vanligen så välskräddade Christer Bruzelius överraskade alla med aggressiva utfall mot slipsen som idé. "Det onödigaste av alla onödiga plagg", hojtade han och vi övriga som naturligtvis hade klätt oss anständigt inför avslutningsmiddagen undrade om karln fått spel eller om Lennart Swahn skulle dyka upp runt fikusplanteringen. Swahn uteblev dock och den i modefrågor fingertoppskänslige Lord Fosset bistod Christer och bekräftade att slipsen fötts under förnedrande omständigheter på brittiska internatskolor, då de nyinskrivna kidsen vägrat svälja och behövde torka giporna. Lorden sa att slipsen som plagg därför hotade manligheten, varpå vi övriga gav Christer rätt och avslutade middagen uppknäppt.
  
  
• Lord Fossets nästa största insats på resan var annars hans tredje inspel under första dagens scramble. 60 meter kvar. Med typisk försäsongsiver tog Lorden i för mycket, slabang på bakluckan på en vit Mustang parkerad tjugo meter bakom greenen. Eftersom modellen var av senare snitt än 66:a kontaktades ingen polismyndighet.
  
  
• Vad som hände med den ständigt i topp liggande Göran Perning är oklart. Han hade som vanligt lagt sig i månadslångt träningsläger på plats, han hade turstrumporna på knäskålen, han spelade i ledarbollen finaldagen, men det ville sig inte. Elaka rykten säger att någon i gänget hade försett golfrestaurangen med ett parti kvartsgrillad kyckling från Polen, för att vid behov kunna skjutsa ut en preparerad "clubsandwich" till Perning efter nio? Om han hade ledartröja. Perning var dock då redan ute ur leken, mackvapnet lades ner för att få mogna till sig ytterligare till kommande tävlingar.
  
  
• Arrangör-Urban leverede resans bästa historia, i kategorin "tryckbar". Den om mannen som var så packad att han föll pladask när han skulle ta ett steg mot bardisken. Där låg han en stund, försökte resa sig, men återigen: pladask. Han väntade en kvart, försökte samla tankar och kraft, men pladask, varpå han hasade sig hem och pladaskade ner i sängen. På morronen ringde städpersonalen och frågade om han hade supit ner sig kvällen före.
  - Varför tror Ni det? frågade mannen.
  - Tja, Du har glömt Din rullstol här?
  
  
• Peter Olmert utmärkte sig i år genom att inte behöva spela i slaskbollen sista dagen. Dock lyckades han finaldagen återigen hitta spelet och slutade näst sist.
  
  
• Anette Lundeborh var enda kvinna med på resan. Björjade kanon, hade en svacka andra dagen, men tog till slut hem priset som "bästa dam".

Äh, vafan, som ni noterat: ett mellanår idrottsligt, ett mellanår också för textskrivandet.

Steffo