Valderrama 2001

"Ólla Kalle Kanin…"

Man undrar hur örnsnacket hade gått.
"Grabbar, kolla, det hoppar omkring en stor jävla kanin på Almenara, komplett med ketchup och allt".
Det var ingen kanin.
Det var ingen ketchup.
Det var Göran Perning.

Perning, som dessvärre hade lärt av förra årets synkrona tarm- och svalgincident och därför numera undviker salmonellakryddad tortilla, och som självklart hade varit på träningsläger i Spanien i månader inför årets tävling, hade investerat i en slipover i lammull. Knallröd. Den spelade han i under den relativt kyliga första tävlingsdagen, resultatet gott, och som den vidskeplige fegis han är vågade han trots bastuhetta inte ta av sig tröjan de övriga dagarna.

Dessutom spelade han i knälånga förlossningsstrumpor och det var sannolikt dessa örnpejlingsapparaten hade tagit för långa och irrationellt viftande kaninöron (ni har alla sett Pernings bakåtskutt efter drivarna), så när flocken siktat in kaninen med den enorma segercigarren och gjorde sig klara för anfall mot uteserveringen fick vi andra kasta oss över honom för att skydda.

I övrigt var Perning ohotad.
Fanskapet vann med tre slag.

Favoriten, Rickard Björkman, led tävlingen igenom av en räcka manliga åkommor såsom musarm, skoskav, samt böld i arslet och därmed var han ute ur leken.
Men det är hårt virke i den grabben, och han var den enda av oss som hade birdieputt på Valderramas 17:e, men den smet oturligt tre meter förbi.
Björkman slutade femma.

Den andra favoriten, Steffo, kanske den ende genuine idrottsmannen i fältet, gav termen "droppa" en ny innebörd. Med 49 graders feber släpade han sig ut på Valderrama, men trots heroisk knipinsats släppte redan på andra hålets green förkylningen greppet i båda borrarna samtidigt varpå bollen droppades ner av influensan.
Obeskrivligt äckligt, åt grönlila i klimparna, och Valderramas alerta mobila rättsinstans var naturligtvis där och pliktade.
Rörd boll är rörd boll, och lämningar av influensa hör till kroppen.
Alltså plikt.
Någon tjatig typ i bollen krävde då svar på frågan hur döma om en handikappad spelare råkar tappa sitt träben på fariway, sen slå ut på nästa hål, träffa sitt eget ben…är benet då att betrakta som kropp eller som tillverkat föremål.
Valderramas rättsinstans lovade konsultera närmste chef, dvs Gud, och återkomma i frågan.
Steffo vårdades dock effektivt av lokala medicinmän till finaldagen, uppenbart dopad spelade han till sig en tredjeplats, trots att han sju meter från flaggan på finalrundans nionde hål, oturligt cleanade ett bunkerslag och prickade Ulf Barkmans balkong 70 meter bort.

Banorna var fantastiska.
Den vid parkeringen hade ett knepigt öppningshål med en för liten öppning i traktordäcket vilket man tvingades passera innan man nådde ytan med blomkrukor, men Almenara…wow! Ett vykort; blått vatten, grönt gräs, gul tee och kuperad på ett vis som gav atleter som Peter Olmert och Janne Gutestam håll trots att de åkte bil.

Valderrama är Valderrama!
Greenfeen är värd varenda gåsleveröre.
Trollmaestro John Houdi uppskattade i synnerhet de modesta förhållningsreglerna som finns; såsom att självklart inte träna puttning på puttinggreen, att självklart inte driva på drivingrange, att självklart inte köra bil med bilarna, att självklart inte bära sin bärbag, "regler är till för att följas, härligt med lite ordning och reda", njöt Houdi och gjorde sig inte osams med någon i den sympatiska personalstaben.

Två episoder är värda att nämnas.
Hovfotograf Cordén visade sig nämligen ha andra talanger än att oavbrutet pricka groggar med objektiven, han ertappades också med finurlig snattning av rangebollar. Ett brott självklart på Valderrama belagt med dödsstraff. Cordén hade norpat tre stycken, lagt dem i ett fack i golfbagen som han inte hade stängt varpå han avslöjades personaltypen som bar bagarna från artondes green till parkeringen. Mobil domare ringdes in, omedelbar rättegång, Cordén såg för en stund ut som om han hade tappat sin sista lins, och enbart genom skickligt fotarbete från advokat Göran Bronz klarade Cordén skinnet.

Det är oklart vilket straff Hans Tornestad skulle ha fått om han hade gripits för sitt brott, avgjort allvarligare än bollstöld, nämligen att skita på medlemsmuggen.
Trots tydliga spår är Tornestad fortfarande på fri fot.

Om banans kvalitet sa den alltid slarvigt klädde Arlandakrögaren Anders Scharp:
- Man brukar säga att fairways här nere är lika bra som greenerna är i Sverige. Det tycker inte jag. Jag tycker att greenerna i Sverige är något sämre än semirufferna här.
Sådan var klassen.
Grönare gräs finns inte ens hos grannen.
När man med uppkast skulle kolla vindriktningen var det omöjligt att hitta några långa grässtrån att riva av. Man fick gå fram till en korkek, skaka ner en muterad bautakotte och kasta upp i luften. Självklart med plikt, hur skulle det se ut här i världen om alla kastade gigantiska kottar omkring sig.

Man börjar se ett mönster på våra resor.
I ledarboll: Neil Fosset och Per Karlsson och Musse Pigg. Två yrkesmän, proffs, två män som vet hur man får droppa från mua utan att passera gå, samt Musse Pigg som knappt kan skilja på en järnfyra från en drinkpinne.
Men at the end of the day…har proffsen vunnit: nix pix!
Musse Pigg står alltid som segrare.

På vår stolta buckla, vår vandringpokal i äkta material, står efter sex års internationellt spel inskrivet enbart tre namn; idrottsmannens Steffos står två gånger, gamblern Peter Hanssons står två gånger och kaninen Göran Pernings två gånger.
Noll Neil.
Noll Karlsson.
De är där och nosar lite, sätter nån birdie här, nån birdie där, droppar sig fria lite här-o-där, men vinner gör de inte. Samma visa, år efter år.

Inför årets final ledde Kalle Kanin med sex poäng före proffsen.
Per Carlsson som till resan hade skaffat nya linser, trodde att han hade tappat ena linsen redan efter några hål. Perning och Neil såg naturligtvis att linsen bara hade glidit upp en bit under ögonlocket, men eftersom de så intensivt uppskattade varje gång enögde Per valde att slå full spoon vid 80-metersinspelen, så valde de att inte informerade om linspositionen förrän vid signeringen av scorekorten. Blind-Karlsson var då nämligen på väg att signera banguiden och därmed riskera någon sorts regelinvändning.
Per var ute ur leken tämligen omedelbart.

Neil var visserligen i fatt Perning efter sex hål, men sen visste man ju hur det skulle gå; Neil fick bara ihop 35 poäng trots hela två i handikapp och Perning som skickligt införskaffat kombinationen slag-på-varje-hål och förlossningsstrumpor höll undan.
En seger för idrotten!
Och estetiken! eftersom Pelle Widmark i år hade sponsrat med lila tröjor såg Perning inte bara ut som en kanin utan också som en vandrande fingermålning.

Till skattemyndighetens glädje bettades det en del i år.
Joe Löthman var härvidlag en besvikelse.
Fem i handikapp, jobbar på golfklubb, anlände vältränad och solbränd till Arlanda, varpå den synske magikern John Houdi omedelbart bettade på Joe som slutsegrare.
Ahaa, låghandikappare och solbränd, ahaaa, tränat, tränat, tränat!!! resonerade magikern och satsade en hel minuts gage på Löthman.
Som dock hade varit på skidsemester i Sälen och slog till med en niopoängsrunda första dagen på Valderrama. Exempelvis hade "den vandrande chokladpuddingen" oturen att slå två out från sjuttondes utslag, därefter tre i vattnet framför greenen.
Bye, bye, fem friska balata på ett hål.

Jan-Olof Johansson slog å andra sidan tre luftpastejer, men det var i varje fall billigare. Dock fick stackarn böta en del när han oturligt råkade spela på fel boll. Dessbättre gick han till slut på sitt handikapp, 36 pinnar.
11 första dan, 11 andra och hela 14 sista.
En värdig jumbo.

Därmed kunde Tomas Carlsson överraska med att avancera i prislistan. Själv hade han uppenbart inside om kvalitetshöjningen eftersom han bettade på sig själv som slutsegrare, trots att han förra året inte kom upp i tvåsiffrig poäng efter tre dagars spel.
Men nu en hedrande 26:e plats.
Karln är på rätt väg, håller han samma takt blir han en het kandidat för Ryder Cup om högst fyra istider!

Ingmar Alserud fyrputtade de tre första hålen finaldagen, men drabbades sen olyckligt av puttfrossa och femputtade två raka. Shrink nästa. Janne Spetz lyckades trots oplanerad duff pricka en papperskorg nittio grader sydost från bollen och sen få perfekt studs mellan sina egna ben och ner i den lilla gölen på andra sidan tee.

Men tävlingens snyggaste slag svarade nog Janne Lindau för. En tvåhundrameters spoon, uppför, i motvind, hans livs längsta, från knepigt läge intill en vattenränna vid asfaltsväg. Glad som en lax tog Lindau bilen, mötte bollen halvvägs upp i backen, i rännan, raketfart, som en jävla Ludmila i kurvorna, och plopp tillbaka till den plats han slagit från.

Tävlingen höll alltså genomgående hög klass, att vi 27 deltagare bara fick ihop nio poäng totalt på sjuttonde hålet säger inget om spelet i övrigt.
Som vi alla utbrast vid segerskålen: "Olla Espana", "Olla Kalle Kanin", "Olla tutti vida!"

Årets segrare: Göran Perning.
Tvåa: Neil Fosset.
Trea: Yours truely.

Steffo